Alexander Fox Logo what wags my tail 25-05-22.png
  • Instagram
Search

att tro på intet \ om meningen med livet

Jag har brottats med ämnet att hitta meningen med livet under en lång tid nu.


Här är vad jag tänker är den fundamentala frågan: hur man hittas mening inom en värld som är i princip meningslös?


Ta ett steg tillbaka och titta på den större bilden - många av sakerna som fixerade våra liv sen de började hände av en slump. Många av de fortsätter ligga bortom vårt grepp. Och som Philip Zimbardo demonstrerade duktigt - den externa miljön kan ha och har ofta en överväldigande påverkan på vilka vi är - även om vi inte vill erkänna det (precis såsom vår mikrobiom, bakterierna som befolkas våra mager, görs det inifrån).


Valde du tiden när du födde? Stat - och backa upp vägen - region, stad, stan eller by? Familj? Föräldrar? Syskon? Den kulturella, historiska och ekonomiska omständigheterna - samt en storhet andra förhållanden som gestaltar din närmaste och mer avlägsna miljö? Förvisso är svaret ett upprepat "nej".


Om du blickar mot stjärnorna och se ingenting utan enheter som går vidare att tindra fast de redan dalade bortåt den perfekta kaos av entropi; om du tittar rakt i det mörka och kalla ögat av universumet som aldrig brydde sig om dig; om du tvivlar på svaren du fick, särskilt av olika religioner som ser denna värld som bara en resepaus, så månde du mycket väl komma till slutsatsen att det i verkligheten finns ingen inneboende mening till allt detta. Att livet är meningslöst.


Eller, såsom denna kanon-store Albert Camus sa, "livet är absurt".


Det var den samma Albert Camus som också sa, "Det finns bara ett enda riktigt allvarligt filosofiskt problem: självmordet".


Livet har ingen inbyggd mening. Ändå håller på att leva istället att upphöra med oss. Till vilket syfte då om slutet alltid är detsamma?


Det finns bara en övergripande kraft som trumfar alla andra: entropi. Det är därför jag tänker den mest passande definitionen av liv är ungefär som här: en process att omvandla energi att motstå entropi. På så sätt och vis är det dömt att misslyckas.


Men här är medaljens baksida: för att släcka denna mening-törst har vi utvecklat en nästan oändlig uppsättning av meningar. Tillsammans med tomrummet kommer det mening-görande verktyg: förmågan att utvärdera.


Instrumentet är dock fläckigt - såtillvida som allt can bli ett värde på ett axiologiskt sätt.


På grund av det liggs problemet inte med att det finns bristen på mening utan i överflödet därav. Man can förlita sig vad som helst: man tror (nitiskt) på keto kosten, Apple, Elon Musk, nykapitalism, att teknologi kommer att greja allt. Nämn de dig själv!


We har utvecklat meta-verktyg att värdera igen våra val. Ändock är de inte perfekta. Vetenskap har gjort underbara grejer men eftersom den är en allmänmänsklig aktivitet tjatas den av våra ofullkomligheter. Definitionsmässig kan det inte svara frågor som står utanför dess begränsning, bland annat, om meningen med livet. Trots detta bör vetenskapen ges beröm för att krossa föreställningar - från de skadliga till de fåniga.


Ändå "äts kulturen allt för frukost", inklusive vetenskap, och det är därför människor finner mening i beprövad nonsens. Tomheten i oss krävs tröst – och ibland räcks varje andrum.


Det finns stor makt, på gott och ont, i idéer som samlar människor ihop. Det är lättare att lindra vrålet av livets absurditet när man finner sig inte i ödslighet. Tänk på adjektivet, lättare, inte bättre.


Det finns dock ett filosofiskt verktyg som jag skulle vilja fästa er uppmärksamhet på, nämligen nihilism.


Platsen jag kommer från används termen oftare än inte som en förolämpning, främst av katolska präster och filosofer. Inte undra på eftersom nihilism krävs - för att göra en lång berättelse kort - att tro på intet.


Som sådan tas nihilism ett system, oaktat av dess djupgående traditions rötter eller att det är vidsträckt globalt, och begärs att tro inte på detta.


Då erbjuds nihilism att granska noggrant vad är det som bildas en tro, dra konsekvenser från grund och botten samt till slut hamna en genomtänkt konklusion om det finns en mening i vad påstås att hålla mening (särskilt när det utger sig för att vara den enda bäraren av Den Meningen som många religioner och kvasi-religiösa rörelser görs det).


Jag skulle inte kunna rekommendera mer boken Nihilism av Nolen Gertz om du vill undersöka detta ämne mer ingående. Jag tycker i hög grad om avsnitt om vad nihilism inte är samt passusar när författaren läser klassiska filosofer genom nihilismsobjektiv.


Det är svårt att tro på intet. Eller är det?


I sanning har jag hittat detta hjälpsamt att lasta mig av de olika - hur ska man namnge dem? - meningskällorna. Jag tänker på det som att klargöra möjligheternas horisont - att särskilda världsåskådningar kan öppna våra ögon vida, fast det som framläggs, som ett resultat, inte behöver vara särskilt vackert.


Men det handlar inte om finhet, det handlar om att sålla agnarna från vetet.

1 view0 comments

Recent Posts

See All